Linda Westberg

Jag spelar boll, har noll koll, lever livet på bästa sätt, även fast jag sälla gör ett enda rätt. Oftast springer jag runt och ler, för saker som ni aldrig ser. Mycket bättre än så här kan det inte bliva, men gott folk jag gillar att skriva… Häng med i en snurrig karusell, med fotboll, brev och galenskap.

Inte alla lampor tända….

Publicerad 2011-07-22 21:16:39 i Allmänt,

att jobba är roligt, speciellt om man jobbar på posten med världens bästa arbetskamrater. Vi ger och tar, skojar och skrattar. Denna veckan har varit något utöver det vanliga! Jag har skrattat så mycket på förmiddagen att jag kollapsat i bilen, på bryggan eller i gräset vid Dalsjön. Inte ok, men man lever bara en gång och så länge folket får sin post ska de vara glada!

För någon dag sedan tog jag mig en tupplur på bryggan i solen schtekte jag tills jag med ett ryck vaknar av att bryggan skakar, jordbävning? Nej, nej bara en fet unge som springer på bryggan och gör bomben en bit bort. Så långt var allt ok, jag ser mig om för att kolla läget på "folkfronten" har det tillkommit någon rolig? Jag kollar åt vänster in mot land och där verkar allt vara i sin ordning. Jag vänder på huvudet och får se en pojke i 18 års åldern sitta vänd mot mig med solglajjer och keps i högsta hugg, med ett leende höjer han huvudet i ett försök att hälsa tror jag… Jag fattar ingenting, har jag legat där och haft ryckningar, ni vet sådana där ryckningar man kan ha precis innan man somnar. Jag kan tänka mig att det måste varit en vacker syn för denna kille. Jag hade förmodligen sett ut som en fisk som oturligt hamnat i land och ligger där sprattlandes letandes efter vatten. Tanke nr 2 var, har jag visat rattarna? Turligt nog hade jag inte det. Innan det blev för creepy tog jag på mig postis tishan och hoppade in i gula faran igen…
Vilken dag!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela