Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta...
Precis så kändes mitt besök hos läkaren idag. Oj,oj,oj allt jag ville var att få en remiss till MR men vad får jag? En läkare som säger till mig att gå ut och springa en runda på Heden för att sedan komma in och få en spruta, för att ge mig ut på ännu en joggingrunda. Där stod jag i mina civila kläder och Converse skor och en haka som förmodligen hängde någonstans i knähöjd. Vad säger man då? Eh, tyvärr jag orkar inte springa, kanske en annan gång? Eller jag tar hellre en MR bara om det är ok för dig. Hur som helst så får jag väl min MR snart, jag har varken tid eller ork att vänta på att få en tid, tid är det enda jag inte har så slösa tid för att vänta på tid känns rätt meningslöst.
Tur är att lösningen kan ha legat närmare än vad vi trott. För att vara lite mer specifik, i fötterna! Lite tejp på foten och lite mer på låret och jag kunde springa i hela 20 minnisar utan sveda och värk! ETT STOOORT LEENDE BEFANN SIG DÄRFÖR I MITT ANLETE TILL KVÄLLEN!!
Ena dagen upp andra dagen ner, ibland är det till och med uppochner!
